Jag tänkte innan "nu ska man få se att hon finns på riktigt" men det var ju precis tvärtom. Det här var inte en konsert, det var teater. Det var en minutiöst regisserad lyxshowapparat där budskapet om den amerikanska drömmen, family values, kärlek och kristendom berättades genom sagor om Smokey Mountains och mamma och pappa och liksom tryfferades med hits, och där det alltså blev ännu tydligare att Dolly liksom inte är en människa utan en fabrik/institution/businesskarusell, men som med sin perfekta blandning av politikerretorik och charm och stjärnkvalitet som artist liksom får en med på vad som helst. Hon får ihop en nivå av hemgjord country girl-ärlighet med en nivå av superironisk superfejk och oneliners under bältet. Hon är äkta, genomartificiell, supermanlig superkvinna, hård, mjuk, hon går hem hos breda massan-svennebananer, hos flator, bögar, popkulturnördar, finkulturkvinnor, kristdemokrater ... hon är liksom allt. Utom svart. Hon är väldigt osvart. Typ det vitaste jag kan komma på.
Två andra iakttagelser: 1. jag vill lära mig skratta Dollyskrattet, 2. hennes utseende är arenaanpasssat - brösten och jätteperuken och skärpet som egentligen var en korsett - allt har en size som blir lagom på väldigt långt håll, på en scen där min kropp skulle se ut som en jämntjock trädstam ser hon helt normalt kurvig ut. Särskilt täckt i allt swarovskiglitter hennes kostymcrew kunnat uppbåda (och som tydligen räckt till alla instrumenten + några skvättar på bandet också).
Jag var tvungen att lugna ner mig med några pommes på Solgrillen efteråt (de friterade fiskrören var rätt äckliga).
I min coat of many colours.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar