skip to main |
skip to sidebar
Vi frossade hejdlöst närhelst vi hade lust på vår Visbyweekend (mat, vin, blommor, havsbad, mer vin, skräp-tv på hotellrummet) och hamnade liksom i otakt med resten av världens vanor så gårkvällen slutade med rester av Sandönmatsäcken (rågmackor med avokado) i sängen.
Detta i tältig leopardklänning med svart paljetterad sidenjacka över och avsparkade beige sandaletter nedanför.
Näe, här sitter vi och skissar på den konstutställning som T (antagligen aldrig, men man vet ju inte) kommer att curera: en samlingsutställning med verk av olika konstnärer som målat av en toast skagen i magiskt ljus.
Solen hänger på kanten av den medeltida stadsbebyggelsen och jag har tagit av mig mina rosa solglasögon som ärligt talat börjar bli för repiga för att kallas funktionella, men byggt på den svarta kjolen med en filt och det vita linnet med en leopardkofta. Sedan: poesifestival.
Alltså det går inte att greppa Sandön. Den är bara så surrealistisk. Tänk tre mil lång sandstrand runtom och trolsk tallskog i mitten. Och lämnar man bara lägerplatsen så är man ensam kung över alltihop. Ensam kung med impulsivt men, skulle det visa sig, väl förberedd matsäck. Vi sandvandrade och badade i jättevågor hela dagen (med avbrott för sillunch med folköl i Albert Engströms sanddyner). Och på kvällen var vi varghungriga igen. På potatis och palsternackor med olja och salt, på avokado- och tomatsallad med äpple och feta, och framför allt på citron- och sojabrässerad fänkål och rödlök.
Jag hade lila sammetstajts och svart lång-t-shirt. Senare kompletterad med lilasvart paljettylletröja för att jag skulle kunna ge en varm applåd till solnedgången. Nu ska jag måla naglarna och T klipper till sitt vildmansskägg så att vi ska kunna göra stan på civiliserat vis. Jag säger hej till Visby!
Ja, vi får väl se om jag har någon täckning nu för här är man lyckligt bortkopplad både mentalt, geografiskt och för det mesta kommunikations- och informationstekniskt. I stället påkopplad med alla sinnen. Fånigt men sant. Det är fullkomligt makalöst, det gröna havet, vågorna, stranden, sanden, stenarna, de vindpinade tallarna, den neongröna mossan, evigheten. Det var en olympisk upplevelse att klättra ner ur båten i går och börja gå i vattenbrynet. Vi bevittnade solnedgången nybadade med naturella nötter och rödvin i campingmuggar och det var bland det godaste vi smakat. Sedan kokade vi potatis och broccoli, blandade sallad på tonfisk, äpple, mandlar, tomater, och hällde olivolja och pressade citron över alltsammans, samt serverade med feta och tända ljus.
Det blir snabbt kolsvart och svalt, jag fick förstärka zebradjungelklänningen med guldkofta, svarta byxor och beige kappa.
Hejdå ön, nu drar vi till en ännu mindre ö ännu längre ut. Jag har laddat med yogurt med torkade aprikoser, sultanrussin och solrosfrön, med rågmackor (en med ost, ägg, kaviar och röd paprika och en med ost och vuxen fikonmarmelad med lagerblad) och med guteblandning i tekoppen.
Jag intog frukosten i cerise linne och aprikos- och gråmelerad sidenkjol, men nu har jag bytt till jeans (fast Patrik Söderstam) och Fjällrävenjacka (fast med Mupparnatygmärke) och känner mig redo för Gotska sandön!
Jag sveper längs kusten på cykel, i hatt, rosa solglasögon och leopardsjal. Förbi stängda sommarkrogar, ändlösa stränder, tomma grusvägar, tallar och får. Fotar raukar och maneter, antecknar idéer i mitt lilla block, läser om ister i Ingmarie Fromans Tankar om mat, om Pamela Anderson och Lindsay Lohan i Elle. Äter när andan faller på, till exempel saffranspannkaka, företrädesvis Kerstins lite tunnare med riklig mängd knaprig mandel, hemgjord salmbärssylt och perfekt vispad grädde. Tvättar inte håret och sover när jag har lust. Sedan stiger jag upp och äter nattmackor (av valnötsbröd från Sylvis döttrar) på stranden under stjärnljus.
I gräddfärgad konstnärsblus, svarta fladderbyxor och Schiapparellirosa läppstift.
Sista chevre- och valnötsgratinerade rödbetsbiffen för säsongen hos Kerstin och Klampe. Med belugalinser och quinoa.
"Oj, ser jag ut som en folkhögskoleelev nu?" frågade jag när jag hade satt på mig svart linne med spets, kort svart kjol, lila krossad sammet-tajts, jesussandaler, silverringar, blått stort småpärlsknutet indianhalsband och svart skinnpaj. "Nej", sa T, "du ser ut som avslappnat festande med Ellen och Pernilla".
Nu lämnar vi havet en stund. I dag har vi cyklat längs det, badat i det och sovit vid det. Samt ätit lunch vid det - rågkvadrater med feta, körsbärstomater, äpple och mandlar.
Det var romantiskt offseasontomt så jag hade endast stråhatt och nagellack (rött glitter på fingrarna och rosa pärlemor på tårna).
Bli avundsjuka nu. Titta på kvällssolen över min havsgös med romsås och en fin liten morots- och äppelsallad på en gård på östra Fårö. Och försök känna värmen som slog emot mig när jag klev av färjan. Känslan jag kommer att ha när jag cyklar mot stranden för ett kvällsdopp på maten. Jag är inte rädd för kramp.
Jag har randig stor tröja, svarta fladderbyxor, sjuttiotalsbeige Schollsandaletter och stora silverringar med stenar. Och en gul axelbandslös baddräkt med svarta prickar i väskan.
Jag har suttit i en timme framför datorn och ätit bigarråer (med betoning på big) och druckit vatten ur ett whiskyglas. Det ser ut att bli en fin dag, jag kanske får bada sedan. I morgon börjar min second holiday. Allt är kul.
Jag har en sådan där blåvit asiatisk spamorgonrock. Plötslig mental notering: skaffa en snygg morgonrock! Vad hände med mormors ljusblå i siden? Vad är egentligen en snygg morgonrock?
Folk tycker att det är lite mycket imperfekt i min blogg så nu berättar jag vad som händer just nu. T berättar om när han blev biten av en and i dag och gör kantarellmackor.
Jag visar vad jag kom ut med i dag när jag bara skulle köpa en reabikini inför vår semester (två nittiotalsklänningar, en djurkofta, ett jättestort armband och en wild womans weekend bag). I rosa strandklänning och snäckskal.
Är det så här hemesterfirarna äter middag? Hallonapelsinjuice, gazpacho och rågbröd på ännu inte nerpackat porslin, och en burk med fyllda auberginer. Inte riktigt det där hemlagade jag drömde om. Ny chans i kväll. Det är det som är så underbart med en ny dag: den bär på löftet om nya måltider.
Jag campade i vardagsrummet iförd vitt linne och afrikakjol.
Bergamott. I går i alla fall. (Hanna, din servitör var inte där, ingen var där, vi var de enda gästerna.) Mamma och jag åt torsk med en citronoljekoncentrerad stor fänkålsklyfta att dö för. I kväll hoppas jag ändå på hemlagat. T har semester, jag jobbar. Payback time?
Jag hoppas också att det inte är slut på kvällsdopp. Eller tunna klarblå hawaiiklänningar med röda flätade snäckskalsskärp i fruktbarhetsstil. Liksom, vad hände med det här?
En riktigt fin solig söndagskväll, perfekt för att krypa ner i tunnelbanegrottans mörker och äta injera med Jebenas vegetariska grytor. Och träffa Emil.
Jag hade min nya loppiskjol, ljusblå tunn denim med nitar och en broderad ros, semester-t-shirt med vindsurfmotiv och ett helt nytt gäng framstädade ringar från mormor, den ena excentriskare än den andra. Tänk vad garderoben stimuleras av ett stambyte.
Vit mjuk marsipan, vaniljfyllning tjock som kola, söt röd sylt. Och vackrare brudpar får man leta länge efter: en välkammad yngling i arvegods från morfars far, och en Frida Kahlo som gräddtårta i Diana Orving-drapering. Brudens släkt vann över brudgummens i kategorin bästa gästkostym - paljettsläp, fladdrande färger, svallande hår och dansande skyhöga klackar.
Jag bär därför stolt minnet av den nya komplimangen "Du ser ju riktigt kurdisk ut" (knallgodismönstrad kort volangblåsa, svart Michael Jackson-kavaj med paljetter och svarta mockaheels), och lyckligt den nya kunskapen om att party feet verkligen fungerar. Varför har jag aldrig testat det förut?
