Varför älskar jag den här burgaren så vanvettigt? Den är schyst liksom, man får saltgurka till men bara en halv, brödet är egentligen inget speciellt (fast bra frasighet), vegobiffen är lagom fast, mjuk och god men inte så snygg, lite platt. Pommes kan man väl skriva uppsatser om hur de ska vara, och de här är tja fina liksom. Jag kan inte säga vad som är så perfekt med den.
Det är nog mest kontexten. Jag gillar att stå (i går i svart kulturtantsklänning med röda och gula blommor, röda skor och papegojörhängen) med ett glas vitt i en varmfläktande betongkrater, bland rockbrallor med indie-love handles och slussande båttöntar, och ta impulsbeslutet om att stanna och äta en fet burgare. Debasers uteservering representerar min dröm om het asfaltssommar med nattbad, och den håller jag fast vid även om det är åskvarmt och mulet.
PS. Nu fick jag sms om att en i sällskapet fick med sig en äkta sjöman hem. Dansant, med tatueringar och skägg och allt. Jag är avundsjuk, men fick med mig en fejksjöman.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar