På något sätt sammanfaller alltid den där totala tröttheten när en överhektisk jobbperiod går in i en mer normal med de första löftesspirande syrenerna, och blir till en mjältsjuk tonårssörja som halkar mellan sommarcykelglädje och grinande melankoli. Eller i värsta fall bara utslätad till lamslagenhet. Och så pollen på det. I går såg jag först oproportionerligt mycket fram emot att cykla ner till Humlan och mingla lite på förinvigningen av Spymlan. Input liksom. Och sedan när jag lämnade kontoret så ... orkade jag bara inte. Det var typ kallt. Jag var trött. Allt var trist. Köpte ett paket marinerad tofu, en låda lyxtomater och en keso med feta och paprika och knackade på hos grannarna, där jag kompletterade med citronmeliss, balsamvinäger, en dyr olja som hette något roligt som jag glömt och lite Lizano.
Bortslösade var Ida Sjöstedts heta kött-/korallfärgade tajts med guldrevärer, de ljusröda countryfransiga mockastövletterna och en svart volangad straplessklänning. Men det festliga halsbandet i äkta åttiotalskoraller funkade i alla fall på Ilse. Hon var så sur sist vi träffades och att jag kallade henne tönt gjorde väl inte saken bättre. Men nu verkade hon ha glömt det och var på skitbra och charmigt humör i sin gula Pernodoverall. Fast hon är så kvällstrött så hon gick och la sig med en gång (hon fyller ett år i sommar) så jag fick kolla på Crash (eh, den var ju rätt dålig alltså?) med Jacob och Claes i stället.
I dag suktar jag fortfarande efter den här, ska snart äta lunch med min drömman och fick just sms från Ida om att hon just nu står några meter från Jake Gyllenhaal i Cannes. Så tillvaron känns lite skojigare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar