Jag blev så till mig av att vi efter massa halvtomma gränder hittade den här lilla fina restaurangen på det här lilla fina torget (och framför allt av att vi snodde det näst sista bordet så att alla andra som hittat dit för att de fått tips om den här "lilla pärlan" blev utan) så att jag helt glömde att svärdfisk är en av de köttigaste fiskarna, som jag ju egentligen inte gillar (men det var god salsa verde och jättegoda grillade röda paprikor till). Och som ytterligare straff för min skadeglädje eller för att vi är utbölingar med kackig menyspanska eller bara för att de hellre ville snacka med sina kompisar blev vi konsekvent ignorerade av de båda smyggotiska servitriserna, på bästa Stockholmslattefjortiskafébrudsvis. De glömde vin, menyer, och mera vin tills vi struntade i den sista beställningen och bad om notan, som de också glömde. Ändå en trevlig kväll, vi pratade religion och nittiotalsflanörlitteratur, apropå att jag har med mig Per Hagmans Cigarett, Pool och Volt, som vi nu båda läst/läst om. Av en slump har jag gått in i ett "personliga Sverigeskildringar i olika årtionden"-tema som startade med Åsa Linderborgs Mig äger ingen, fortsatte med Hagmantrion och nu består av Maria Svelands Bitterfittan. En oväntat bra kombo med olika aspekter på tillvaron som gjort mig utspejsat förvirrad och semesterflummig, och egentligen bara säker på en enda sak: att jag är väldigt kär i T och att det här är det bästa vi gjort på mycket länge.
Jag åt precis som utlovat iförd min frihetsklänning i leopard, med trähalsband och rött läppstift till.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar