Landskapet omkring är snustorrt och vi åkte förbi en massa inplastade odlingar som slukar både vatten och lågavlönade arbetare. Har jag läst. Almerìa är heller inte lika insmickrande som Alicante, mer av industri- och jordbruksområde med hårdare stadsstämning och mindre av badort kärleksfullt omfamnande sin lilla hamn och strand. Här ser inte ut att ligga vita stora motorbåtar där ägarna kommer och inspekterar hur väl deras svartarbetare polerat relingen, och stranden skulle enligt ryktet vara grå. Vi koncentrerade oss alltså helt och hållet på deras boomande tapasscen! Tydligen äter man hellre tapas än middag och man får vare sig man vill det eller inte en liten tallrik till varje glas man beställer - som det väl är tänkt egentligen med hela konceptet. Ostbitarna kom in med salta rostade mandlar, tonfisken med ett lager vitlökskräm på brödet, den tunna baconknaperstekta laxskivan med ett lika tunt stekt ägg ovanpå, och så var det kvällens vinnare: den oväntade kombon roquefortost (i form av en fin smet) och ansjovis (en hel slät filé drypande av olja). Det faktum att jag kommer att befinna mig i det vita brödets diktatur resten av månaden har precis börjat sjunka in. Samtidigt med insikten om att det också är persikoparadiset, i går fick jag en som var som en mango.
Min citytapasoutfit var svart (tubtopp, plisserad kjol) med stort pärlhalsband i svart och guld. Testar Medelhavets colour of power lite nu tills jag kanske släpper loss hippien i mig och går helt boho bananas i den lilla by vid havet jag hoppas att den här bussen jag sitter på tar mig till just nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar